I söndags hade vi våra andra lektion i Natural Horsemanship. Vi (jag) fick lära mig att andas. Och igenom min andning kommunicera med Fjonkan. Det handlar om att vara närvarande, att öppna sitt hjärta och släppa in henne. Vi gick runt i paddocken, sida vid sida och jag fokuserade bara på min egen andning och automatiskt gick jag långsammare och så också Fjonkan. Jag skulle använda min andning att sakta bara stanna och låta henne göra som hon ville. Hon gick några meter bort, nosade lite, men kom sedan tillbaka till mig och tittade undrande på mig. Sedan gick hon igen. Leonie förklarade att när jag är så närvarande blir det så väldigt mycket känslor och det tycker hästar är lite jobbigt. Det låter kanske fånigt, men jag blir väldigt tagen av dessa små, och för många omärkbara saker. När vi står stilla sida vid sida och jag ser hur hon vänder huvudet, tittar på mig och nosar mig lite på kinden, hör hennes djupa andetag och jag känner bara hur lugnet sprider sig i kroppen och jag blir nästan tårögd. Det låter superfånigt, men det är verkligen något speciellt med denna hästen. Hon går från klarhet till klarhet. Jag har märkt väldigt stor skillnad på henne sedan första gången Leonie var hos oss. Samma sak då, det var små, små detaljer i mitt beteende som jag ändrat och jag har fått en helt annan häst. Hon tar för sig, är mer nyfiken, öppen, har en mer vaken uppsyn. Hon har börjat gå rakt på transporten istället för att vi fått "dra" på henne. Nu ställer jag mig bredvid henne och vi går på släpet tillsammans - utan tvekan. Från att ha haft en häst jag fick släpa mid mig när jag var ute och gick, en häst som gick och gömde sig bakom mig. Till en som är nyfiken, framåt. Det är helt fantastiskt. Jag längtar redan tills nästa gång. Det är verkligen som Yoga, fast med hästen. Helt fantastiskt! Jag var också och hoppade lite lektion för första gången i förra veckan. Harrejisses vad roligt, det tyckte Fjonkan med som sprang runt som en tok och flög över allt som ingenting. På söndag ska vi hoppa en Pay and Jump i Varberg. Ska bara hoppa en runda och endast 75cm. Hoppa kan hon, men det handlar även här, om att bygga upp tillit och lära känna varandra i ytterligare ett nytt sammanhang... Till en helt annan sak: Jag tror jag hittat min klänning, den behöver fixas lite, men är rätt säker på att det blir den. Vi har även bokat en Scotlands-resa nu i början på Mars. Vi ska reka lite fotoplatser, kolla hotell, kolla vigselringar. Jag, Douglas, Malin och Oskar ska åka. Det innebär att det även blir lite bubbel på stan och ev någon brudaffär.... Pysslade lite i helgen, perfekt att hitta lite plywood, black board paint och kritor hos mor och far.... Vi hörs!
PEACE!
0 Comments
Så mäste även jag uttrycka mig. Ni vet alldeöes säkert om vad, just det, Jerringpriset. Jag blir fascinerad av hur fantastiskt osportsliga folket är. Man kan omöjligt mäta prestationer inom olika sporter, alla kräver minst lika mycket träning, fokus, kärlek. Alla idrottare har det gemensamt, de älskar sin sport, över allt annat och har kämpat dag in och dag ut för att komma dit de är. Heöt fantastiskt.
HUR kan personer med denna passion fär sin sport inte förstå att alla andra, som utövar en sport, känner likadant? Osmakligt, det är precis vad det är. "Hästen gör jobbet". Ja men precis, så är det. Lika mycket som en Formel 1 chaffis behöver sin bil (FÖR DET ÄR JU BILEN SOM KÖR FORT, ELLER HUR?? CHAFFISEN CHILLAR GAKET). Lika mycket som fotbollsspelaren behöver sitt LAG och sin BOLL. Lika mycket som skidåkaren behöver sina SKIDOR (FÖR DET ÄR VÄL SKIDORNA SOM GLIDER PÅ SNÖN??) LIKA MYCKET, behöver hästen sin ryttare. Och ryttaren behöver hästen. Det är så tragiskt att folk är så trångsynta. Vad fan, jag kollar inte på skidor, bilsport eller fotboll pga tycker det är helt fantastiskt TRÅKIGT, men inte fan skulle jag/har jag uttryckt hat eller på något sätt nedvärderat deras prestationer när de vunnit priser. Nä, jag önskar att alla kunde förstå känslan av att ha ett fantatiskt sammarbete, samspel, med ett 700kg tungt djur. Hästar är helt fantastiska djur. De har någon helande effekt. Det är terapi, det är stressbefriande. Det är det bästa jag vet. Det är mer än bara en hobby, det är en livsstil. Alla "hästfolk" känner likdant för sina djur, sin sport, vi brinner för den, vi älskar dessa fantastiska djur, vi älskar att tävla med dem, att bara vara i stallet, vi älskar att se världens bästar ryttare ta sig igenom en hoppbana med hinder som är 1.60m höga och lika breda. Vi äkskar det för art vi förstår prestationen bakom dedär felfria rundorna, förstår samspelet, det är tamefan Team Work. STORT GRATTIS PEDER, helt fantastisk prestation. Du är en sann inspiration och förebild! Är inte Januari den absolut tråkigaste, längsta månaden på hela året? Dock känns det rätt bra att gå från fullproppade helger och veckor de senaste månaderna till att inte ha något planerat, alls. Blir liksom antiklimax. Januari måste vara den ultimata månaden att bara ta det lugnt. Igår var jag och Fjonkan på vår första dressyrträning, för Caroline. Det var så himla roligt. Och så himla välbehövligt. Men det känns som att vi är redo för lite träning nu. Vi har byggt upp grundkondition och påbörjat muskeluppbyggnaden, vi har börjat jobba från marken. Dessutom var hon superfin. Stel kommer hon troligtvis alltid att vara då hon har två kotor i halsen som är ihopväxta. Det gör också att hon behöver väldigt mycket stöd och hjälp från mig för att ta sig igenom speciellt höger varv. Och herregud, jag var helt slut efter passet. Detta kommer bli så bra och jag är mer motiverad än någonsin att komma igång och se den oslipade lilla diamanten som jag har. Mest av allt är jag faktiskt exalterad över vår utveckling inom Horsemanship, det är så fantastiskt häftigt att få en sådan relation med sin häst. Och det lönar sig när man rider vanligt också, tilliten mellan häst och ryttare är det absolut viktigaste för ett fint samarbete. Nedan ser ni en bild på Fjonkans förvandling. Övre bilden är Augusti och nedre bilden är Januari: Det är helt sjukt hur hon såg ut i somras, stackars lilla häst...
Bröllopsplaneringen hankar sig fram, det tar lite tid med allt, men vi funderar för fullt på alla detaljer... Mycket som ska fixas... Nu är det dags att åka till stallet, får besök av en kollega med barn som jag ska fota, vilket ska bli roligt! PEACE! God fortsättning på er. Mitt bloggande går sådär faktiskt. Jag tänker att jag vill göra det hela tiden, men hittar inte tiden. Men ska verkligen försöka ta mig tid. Detta är ett fantastiskt spännande år vi går till mötes. Vi avslutade 2016 på absolut bästa sätt. Vi hade en fantasisk jul med våra familjer, i vårt hem. En hejdundrande nyårsfest, också hos oss. Nu är vi så taggade för 2017. Fillifjonkan har varit hos kiropraktorn och fick väldigt mycket beröm, vi är på rätt väg och förtsätter kämpa. Känns så bra och jag tycker så mycket om dendär hästen. Desutom är hon min, bara min, på riktigt nu. Helt fantastiskt. I söndags hade vi besök av Leonie Fasse från Stall Haväng, som jobbar med horsemanship. Det var väldigt roligt, jag fick en hel del insikter om mig själv. Fjonkan har en hel del att lära mig och jag bara låter henne. Jag är väldigt extrovert och Fjonkan är väldigt introvert. Det är svårt att hitta ett sätt att kommunicera människor emellan om man är såpass olika, så tänk er då med ett djur. Men det var häftigt att bara genom att leda henne på ett annat sätt, fick vi en helt annan kontakt. Hon tittade på mig, hon gosade, buffade på mig som hon annars inte gör. Hon är en otroligt osäker häst och håller sig gärna bakom mig när vi går, eftersom jag är hennes trygghet. Det vi vill göra är att få henne att leva ut mer, ta för sig, vara nyfiken. Det är tydligt att hon inte haft någon egen människa på länge och har därför svårt att ha tillit, hon är rädd för att bli sviken igen. Man ser osäkerheten, men också snällheten i henes ögon och som jag ska kämpa för at vinna hennes hjärta. Hon har redan vunnit mitt. Det är även dags att ta tag i bröllopsplaneringen ordentligt.
Det är endasr 8,5 månad kvar tills vi blir Mr & Mrs Gebbie. Fortfarande helt overkligt. Det är så mycket att tänka på. Men lokal är bokad, jag vet vad det blir för tema - jag vet vilken typ av klänning jag vill ha (ska bara hitta en som inte kostar en förmögenhet), jag har mina tärnor, vi har ett toast par, vet ungefär vilken typ av bilder vi ska ha, vilken typ av dukning. Offert på mat är påväg till blivande svärmor, vigselförrättare är också på g. Letar bröllopssvit för fullt... Ja JISSES med grejer det är att fixa... Men så roligt! Somsagt, just på grund av detta ska jag verkligen skriva mer för att kunna titta tillbaka och läsa för att minnas denna tiden - lär stressa bort den om jag känner mig själv. DJUPT ANDETAG. Det kommer bli helt fantastiskt. Idag städade vi ut julen, allt utom adventsljusstakarna de får hänga i ett tag till. Vi har även målat hela sovrummet som innan var "bajsbrunt" är numera ljusgrått eller "Granit-färgat". Vilken skilland, en helt annan känsla. Nu är det dags att sova - jobb i morgon! PEACE! |
Om mig:Josefin, 29 år. Archives
February 2017
Categories |