Då har vi börjat en ny kurs: Gruppdynamik och Ledarskap. Väldigt spännande. Och det handlar väldigt mycket om att ta reda på vem jag är. Varför jag är som jag är, hur man jobbar med sig själv etc. Väldigt intressant. Vi fick en uppgift om att skriva tre stycken livsval som vi gjort.
När man började fundera på detta kom det massor av saker på tal. Vi satt i vår lilla grupp och pratade allmänt om vårt bagage, vår ryggsäck och jag inser vilken tur jag har haft. När jag träffade Douglas frågade han mig någon gång om jag hade några "traumatiska barndomsupplevelser". Jag har inte det. Jag har inga dåliga minnen från när jag var liten. Det värsta som hände var när min älskade ponny Pepsi blev sjuk och vi fick ta bort honom, då rasade min värld, han var min bästa vän. Man ska aldrig jämföra känslor, smärta - för det går inte. Ingen kan säga att "min sorg/smärta är värre än din". Av en slump hamnar man på olika platser, i olika familjer, i olika kulturer och jag kan inte nog beskriva hur tacksam jag är för min barndom. För ärligt talat kan jag utan att ens överdriva säga att jag iallafall upplevde min barndom som "Barnen i Bullerbyn". Vi sprang mellan gårdarna och lekte med grannarna, vi byggde kojor, lekte med kottar, cyklade och badade. Höjdpunkten på somrarna var när min familj tillsammans med tre andra familjer åkte på "häst och vagn.semester". Våra nordsvenska hästar spändes för, vi packade vagnarna med tält, massor av nektariner, korv och bröd, badkläder, myggmedel och körde hästarna till en sjö, cirka 2h bort, där vi badade med hästarna, fiskade, grillade och tältade. Sen är det klart att det ska tilläggas att jag har haft mina tuffa perioder emellanåt och även familjen, men när man kollar tillbaka på barndomen så fyfan vad vi haft det bra. Jag tänker också på alla dessa barn som flyr för sina liv - och folk vill stänga gränserna. Mitt hjärta går sönder, hur kan man vara så fullkomligt känslokall? Det är våran förbannade skyldighet att ta hand om dem som flyr krig och tortyr, De har lika mycket rätt till en "Barnen i Bullerbyn"-uppväxt som vilket annat barn. "De ska vara tacksamma". Jag blir så förbannad på det uttrycket. DET ÄR FÖRFAN VI SOM SKA VARA TACKSAMMA FÖR ATT VI ÄR FÖDDA I ETT LAND SOM INTE HAR KRIG. Som jag skrev tidigare, vi hamnar av en slump på en plats, vi bestämmer inte själva vart vi ska födas. Vi har haft en förbannad tur att födas i Sverige och det är, som sagt, vår skyldighet att se till att ge dem som inte har någon trygghet, just det; trygghet. Jag ska på ett informationsmöte om IM - Individuell Människohjälp De har olika volontärgrupper som har olika aktiviteter där man är med och hjälper nyanlända barn och ungdomar med exempelvis svenska språket, läxläsning, olika sporter etc. Hjälper dem att bli integrerade i samhället. Man kan även vara stöd för asylsökande och de som just fått uppehållstillstånd. Som vanligt när jag väl börjar skriva så blir det långt. Nu ska jag renskriva (för att återgå till starten) mina 3 livsval som jag gjort och sedan packa lite inför att åka till Oslo och Lovisa i morgon. PEACE!
0 Comments
Leave a Reply. |
Om mig:Josefin, 29 år. Archives
February 2017
Categories |